God jul – julklapp till dig!

God jul och tack för att du har varit med mig under det här året!

För att fira att det är jul kommer här en julklapp, prologen till Maght – kommer våren 2018.

 

Prolog – Lius

Rummet låg i mörker. Över fönstrena var gardiner i ett tjockt, mörkt tyg fördragna. Den enda ljuskällan var en ensam flackande låga, från ett halvt nerbrunnet stearinljus. Lågan kastade ett flämtande sken på gulnande och slitna pappersark, inbundna i ryggen med ett grovt hampasnöre.

Vid bordet satt en ung kvinna, klädd i vitt, med ansiktet djupt lutat över boken. Håret stod på ända och mörka ringar vilade under bärnstensfärgade ögon.

Ett av hennes fingrar följde instruktionerna på sidan.

”Lius”, viskade hon svagt och förde upp handen bredvid lågan, med handflatan mot taket.

Ljuset flackade till ännu en gång och kastade sitt dunkla ljussken mot pappersarken, men ingenting hände. Kvinnan suckade tungt, besvikelsen ekade tom i utandningen.

Klapprande steg närmade sig från korridoren utanför. Med en snabb rörelse slog hon ihop de inbundna pappersarken och stuvade undan dem i sin ränsel.

Några sekunder senare sänktes dörrhandtaget knarrande och dörren slogs upp.

”Freiya, du behövs nere på avdelning två”, sa den vitklädda, medelålderskvinnan, i dörröppningen.

”Jag kommer”, svarade Freiya och drog undan sitt hår i en tofs.

Den äldre kvinnan såg sig misstänksamt om i det mörklagda rummet, ögonen fastnade vid det tända ljuset.

”Vad gör du här inne, i mörkret?” Hon höjde frågande på ögonbrynen.

”Jag vilade lite, du vet hur hektiskt det kan bli där ute.” Freiya log, blåste ut ljuset och lämnade sedan rummet med lätta steg.

Ur ögonvrån sneglade hon på sin ränsel, som hängde kvar över stolsryggen och det värdefulla som vilade där inne.

Med snabba kliv närmade sig Freiya disken på våning två.

”Är det i femman jag behövs?”

Kvinnan bakom disken såg trött upp från sina papper och pekade förstrött på rum nummer fem. Freiya korsade korridoren och slog upp dörren.

Rum nummer fem var kalt, som vinterlandskapet utanför staden, med dess tomma vita väggar. I taket satt en ensam lampa. Den flimrade svagt och kastade ett blåaktigt sken.

På britsen låg en gammal kvinna, under en solkig, gul filt. Tussarna som fanns kvar av hennes grå hår låg som en gloria över huvudkudden. Rynkorna i ansiktet var många och gick som flodfåror i ett bergsmassiv. Den gamla kvinnan låg bortvänd från dörren och andetagen var tunga, väsande; som om varje nytt andetag var en enorm kraftansträngning. Kroppens energi gick förlorad, för att aldrig komma igen.

Freiya lyfte stolen, gick runt sägen och satte sig mittemot den åldriga kvinnans ansikte.

”Det var snällt av dig att komma till mig, en sista gång innan jag dör. Freiya”, väste hon, med svag viskande röst. Ögonen i det slitna ansiktet var fortfarande slutna.

Hon sträckte fram en ådrig och skrynklig hand mot Freiya. Handen darrade så att den skakade. Freiya fattade damens utsträckta hand och höll den varsamt i båda sina.

”Jag är här”, viskade hon.

Ett matt leende prydde den gamlas ansikte. Näsan rynkades och hon andades ljudligt in genom näsborrarna.

”Har du läst boken?” frågade hon andäktigt.

”Ja”, svarade Freiya tyst.

Damen log större och nickade försiktigt. En för stark nick och nacken skulle inte klara av att hålla upp huvudet.

”Men det har inte fungerat ännu”, sa Freiya, med antydan till skamsenhet i rösten; som om hon hade misslyckats, som om hon hade sviktigt henne.

Damen kramade Freiyas hand hårdare och skakade den uppmuntrande. Genom hennes tunna, blåaktiga fingar kände Freiya benen i vart och ett av dem.

”Det kommer det att göra”, viskade kvinnan svagt, med en röst som var på väg bort. En röst som snart skulle slockna.

”Boken var menad att komma till dig, sedan urminnes tider. Nu är det upp till dig, Ljuset. Vårt hopp. Min Freiya.”

”Upp till mig att göra vadå?”

Hon slog upp ögonen, reste sig upp på sina sköra armbågar och spände mörkgrå ögon in i Freiyas själ.

”Det är upp till Dig att hitta magin inom dig. Det är upp till Er att rädda vår värld.”

I nästa stund slappnades kroppen av. Stilla, utan en rörelse sjönk hon tillbaka mot madrassen. Orörlig. Bröstkorgen varken höjdes eller sänktes. Stilla. Inga väsande andetag kom ur strupen. Livet hade lämnat kroppen.

Död.